Vid en diskussion om »Våra barns nöjesläsning», som jag för en del år se'n öfvervar, fällde en känd talare, en s. k. »frifräsare» yttranden i frågan, som gingo ut på att nämnda art af litteratur nu närmast tyckes vara afsedd för endast den bildade klassens barn. De äro hjältarna, hjältinnorna i barnböckerna, när dessa senare äro af den rätta arten. När dessa hjältar och hjältinnor själfva, eller genom ädelmodiga »upphöjda» anhöriga komma i kontakt med allmogens barn och barnen ur de djupa leden blir detta till en rörande handling. Hjältar och hjältinnor få nära nog helgonglorian öfver sig när de i välgörenhets- eller förbättringssyfte »ägna» sig åt dessa tåliga beskedliga små våp, eller elaka illmariga lymlar till underklassbarn med hvilkas innerstas tankar och mening de, trots allt, stå främmande och oförstående utan aning om att dessa föremål för barmhärtighet och ädel nedlåtenhet äro deras jämlikar i medfödd begåfning, och i fantasiens mottaglighet för intryck af olika art. Må nöjesläsningen bestå af böcker, där barnen från alla klasser känna igen hvarandra, och känna igen sig själfva, i deras egen omgifning. Det blir det bästa och verksammaste medlet att en dag få folk af skild